Jag vet inte ett dugg egentligen om kärlek. Det är livets stora mysterium och dektektiven är mitt hjärta. Kärlek är någoting jag skriver om för att skriva är en slags kärlek. Att låta fingrarna formulera ord som egentligen inte ens i närheten kan förklara hur det känns på riktigt. Det är kärlek.

En annan kärlek är hans gröna ögon och hur han luktar på halsen när jag kysser honom. Det är den finaste kärleken att skriva kärlekstexter om. Men den farligaste också. Jag utsätter dektektiven hjärtat för livsfarliga uppdrag varje gång våra läppar möts. Ibland behöver vi tillochmed bara vara i samma rum för att brandalarmet i hjärnan ska börja tjuta.

Det finns trots allt mycket kärlek i världen. Därför håller jag på med en liten bok. Eller bok och bok, jag ska skriva ut bloggens finaste och hemskade texter. Sätta ihop dom och läsa dom när jag har blivit såkallat vuxen. En asfalltsblommans bekännelser.