Från bussen tar det fem minuter att springa i regnet till honom. Även fast jag sprang så fort min smått berusade ben orkade, så var jag dyngsur när jag kom innanför dörren. Och där stod han, torr och glad.

Det var lite som i en film, för vi hade varit med varandra hela kvällen. Fast nu när vi var ensamma, då försvann all omgivning och kvar var han i vit skjorta och jag med blött hår och rosa läppar. För det är så vi är, när vi är vi. Men jag tror inte riktigt någon annan förstår det, för att de aldrig får se oss när vi är vi.

Han har mitt hjärta i sin hand.