Varje gång jag åker hem till farmor så ser jag oss målade som streckgubbar i tapeterna. Speciellt i det himmelblå rummet där den sista dagen inträffade. Jag tror att det är för jag känner mig ensam, för jag vill inte ha tillbaka dig. Men jag vill ha någon att få tänka på. Iallafall några få minuter om dagen, för jag börjar se kärlek i allt nu bara för jag inte är kär. Och sånt är farligt, för då gör man ofta saker man ångrar. Det är knappast något jag behöver nu liksom.


ph:jag