Mamma ber mig hjälpa till med kartongerna och jag vill gärna göra det. Men jag har ingen ork. Dom ringer från ett företag och ber mig komma förbi på en interljuv. Men jag blir inte glad. Min kropp säger ifrån och går i ide, fast i andras ögon ser jag precis lika levande ut som jag brukar göra. Men det är jag inte. Så folk klagar och blir irreterade på mig, men det gör ju mig bara ännu mer ledsen. Eftersom jag inte kan rå för det.

Jag hade några veckor när jag mådde såhär i sommras också. Då kroppen rensade ut sorgen för att få plats med mer lycka. Det var veckor då jag satt på ballkongen med massa cigaretter och somnade tillslut i stolen där av utmattning. Och då mår man piss. Men det positiva med sånna tider är att det blir så mycket lättare att leva efter. Kanske inte lätt att leva i flera år, men man får iallafall en paus.

Jag brukar lyssna på The Cribs - Shoot the poets när jag mår såhär.