Klockan är åtta på morgonen. Väckarklockan som vi ställde för att han skulle jobba tjuter. Hans andetag nuddar min nacke på det finaste sätt som finns. Om jag skulle säga luftkyssar, skulle ni förstå då? Jag vet att han borde gå upp, men jag vill inte väcka honom. Jag vill bara andas i takt med honom tills lungorna inte orkar mer.

Det var länge sedan jag kunde kalla mig kär i någon. Det var länge sedan jag vågade kalla mig kär i honom, för det har jag inte vågat på två år. För vår kärlek var så mycket finare när vi var nykära och idag är vi bara vi. Inget mer än det.

Men att kärlek gör ont det vet vi alla. Jag har legat på hans bröst och velat fråga honom vad han vill men inte gjort det. Jag njuter så mycket hellre av hans andetag och kyssar över hela kroppen. För det är ju då det är fint. Om jag frågar kanske jag inte får rätt svar, då kanske jag dör av kärleken. För den chansen finns ju. Att få så ont i hjärtat att jag bara vill sjunka ner och dö igen. Jag vet inte. Jag vill så gärna. Men jag vet inte.

Men han är en av de få personerna som ser på mig att jag mår dåligt. Mina ögon dom dör ut ibland i brist på livsglädje och det kan hända när som helst. Det spelar ingen roll om det är när vi pratar, kysser varandra eller har sex. Ibland kan jag bara försvinna iväg eller vakna upp gråtandes i sömnen. Jag kan däremot inte göra något åt det, för när jag slappnar av rasar muren av alla förträngda känslor. Man kan inte längre styra tårar, leenden eller kroppen. Jag vet att han har sett de, men inte vågat säga något. Inte ens en gång när jag började gråta när jag låg på hans bröst.

Men han vet att jag är skadad, men knappast varför. Jag vet att han är skadad, men inte varför heller. Vi är ett psykiskt stört par som kysser varandra till döds.