Jag ligger i hans famn och skrattar åt honom när han försöker bita mig i näsan. Han smakar whiskey fast jag vet att han hatar det och det får mig att skratta ännu mer. Han skrattar åt mina blåmärken på benen, det ser ut som jag har blivit överkörd.

Mitt i allt skrattande börjar det rinna tårar nerför mina kinder. Först trodde jag att det var glädjetårar, men det gick snabbt över till en svag ångestattack. Han håller om mig ännu mer och jag vill bara försvinna ner i lakanen. Bli osynlig och låta mitt riktiga skratt stanna kvar som ett eko i rummet. Men han fortsätter hålla om mig, även när han ser hur jag är. Han håller kvar mig på jorden.

Utan honom skulle jag nog inte klara mig just nu. För han frågar inte. Han bara vet. Och det är skönt, för jag orkar inte berätta.