Han finns för nära mig just nu. Sådär nära som gör mig helt slut i huvudet. Vi kysser varandra med förstora leenden som framkallar helt misslyckade kyssar, men som är fina ändå. Sen somnar  jag på hans bröst och när jag vaknar igen så är det av hans andetag i nacken. Vi håller handen på väg till bussen och småtjaffsar nyvaket med varandra när någon går för sakta.

I ett normalt fall skulle dessa små tillfällerna tyda på ett förhållande. Men det är inte ens  något jag vågar tänka på, för såhär har det varit mellan oss särket trettiogånger under tre år. Och det har alltid slutat med att någon har fått sitt hjärta lite trasigt, sen pratar vi inte på någon månad och sen är vi tillbaka på ruta ett.

Jag orkar inte ens tänka på vad jag ska göra. För det är när jag har tänkt som det tidigare har gått åt helvete. Så nu slutar jag med det igen och njuter av andetag i nacken.