Det finns vissa saker som är det finaste jag vet.  En av dom sakerna är när det bli vår i Sundbyberg. Det finns inget finare. Folket är ute på gatorna, dricker öl i parken och äter glass på seven. Precis som resten av stockholm, men det är extra mysigt i Sundbyberg. Och oftast kommer det någon sånn här låt också Oskar Linnros - Från och med du som självklart blir vårens låt. Alla spelar den och alla känner igen sig i den.
Jag älskar den verkligen. Det här kommer bli sommarens låt.

Jag ska berätta en historia om när hon träffade han. Och ni kanske tycker det låter konstigt och naivt. Men man vet när allting är rätt, det gör man och det var verkligen han. 

Hon var i sin stad, där hennes hjärta egentligen är fött. Staden där folket lever i sina wayfares på stranden, där cidern smakar öl och inte saft, där skorna som ser ut att kosta tusenlappar men egentligen kostar hundratjugo kronor. I den staden var hon och det syntes på henne. Speciellt på hennes utstrålning, för den var otrolig den här kvällen.

Utanför klubben i rökrutan står hon med en vän, de skålar och pratar på svenska om folket som är runt omkring dom. Det kommer ut ett gäng killar, kanske fem-sju stycken och ställer sig brevid. Hennes blick dras till killen i brunt hår och vit skjorta. Han är mycket kortare än dom andra killarna, men fortfarade längre än henne. Han sneglar lite tillbaka och tittar lite förundrade på henne när hon pratar på sitt underliga språk.
Hon ler. Han ler.

Fem minuter senare står hon och han i en vild diskution om musik. Han berättar om Florence and the machine som han såg förra veckan i london. Hon berättar om att hon såg Biffy Clyro igår och ska se Dizzee Rascal imorgon. De båda bara slänger ut sig band efter band. Alla band har dom gemensamt. Han håller på att utbilda sig till musikjournalist i Porthmouth.
Hon försöker bli konsertfotograf i stockholm.

Efter att ha druckit några cider ska dom alla gå vidare. Hon och hennes svenska kompis. Han och hans fem vänner. Han ska ta med henne ner till ett ställe på stranden, som heter Digital. En av de största klubbarna i hela staden. Hon är inte arton än, utan har ett falsk pass med sig. Han är tjugotvå och håller henne i handen i kön. Han säger att det är lättare att få in henne då. Vakten missade henne den kvällen och hon slank in i röken på dansgolvet utan problem. Det var det största dansgolvet hon någonsin hade sett och det vackraste av allt det var basen till musiken. Han berättar att det kallas drum and bass i det här landet och hon fallar handlöst ut i rytmen tillsammans med honom.

Han bjuder henne på smirnoff och de dansar på scenen tillsammans. Djn den kvällen var från Sverige, style of eye hette han som skapade musikorgasm över dansgolvet. Men tinitus dagen efter. Men då var det fortfarande underbart. Hon och han dansar närmare. Hennes händer runt hans nacke, smirnoff flaskan ställs undan och mitt upp i all dans då möts dom. Hans läppar och hennes läppar. Det blir en blandning av rom, cola och smirnoff, som en barnförbjuden oboyreklam. Ni vet när dom blandar. Det var så det var. Hur underbart som helst iallafall.

Dansen fortsätter och kyssarna likaså. Han säger hela tiden till henne att hon är den vackraste han sett och hon såg att han var ärlig. För när han tittade på henne, var det som att allting i bakgrunden försvann. Blev en stor enda massa av färger. Han frågar om hennes facebook, eftersom hon skulle åka imorgon och han skulle åka tillbaka till sin stad. Han får den. Elin Strömberg skriver hon i hans mobil innan taxin hämtar henne utanför klubben. Hon och han ger varandra en sista kyss, några applåderar och chaffören han är arg. Men det spelade ingen roll. För ingen av dom visste var att det var hon och hans sista kyss.

För han hörde inte av sig. Hon undrade varför och sedan kom hon på: det finns inge ö i alfabetet på engelska. Han skulle aldrig kunna hitta min facebook. Och hon visste bara hans förnamn och stad. Ingen kunde känna sig så dum som hon gjorde när hon kom på det. Hon skulle aldrig få träffa Rich från Porthmouth igen. Men hon fick känna kärlek en natt i hennes stad iallafall och det var det nästan värt.

Jag var fotosugen och hade ingeting att fota. Vilket resulterade i att jag gick crazy i min "låda". Jag började samla saker i en ljusblå låda när jag var tio, sen dess har den bara fyllts på med alltifrån gamla dagböcker till festivalband osv. Alla borde ha en sånn låda, kan inte ens  tänka mig hur kul jag kommer ha åt mina dagböcker om tio år. Här kommer ett smakprov!







Ph:jag

Söndagsångesten har kickat in, den är 903935 gånger värre än vad den brukar vara. Jag lever snart i ett paradis av pappkartonger, allting ska packas, slås in i papper och den 28 maj. Ja då flyttar jag till Södermalm.

Idag måste jag plugga till ett kristendom prov som jag har imorgon. Vill ni veta en hemlis? Jag kan ingeting om kristendom, verkligen inget. Så det lär ju gå jättebra... Aja här kommer lite bilder ifrån i fredags.

Jag vill inte duscha. Då kommer varenda kyss och varenda partikel av min kropp som luktar honom att försvinna. Och det vill jag typ inte.

Persinernerna var lite trasiga i hans ena fönster. Det skapas en solstråle som går rakt över sängen som vi ligger i. Den delade oss på mitten, snett över. Vi hade kysst varandra i timmar och jag låg med huvudet på hans axel. Luktade på hans hals, den luktar min parfyn blandat med hans. Han håller hårt i mig, som om det vore sista morgonen vi skulle vakna såhär. Jag höll lika hårt i honom, om inte hårdare. Borrade in mitt huvud i hans bröst, lyssnade på hjärtat. Ja han lever fortfarande. Det slår lika hårt som förut.

Men plötsligt är det som han vaknade ur kärlekstransen vi har befunnit oss i. Han reste sig upp som om någon hade hotat honom med pistol och lämnade mig i sängen själv. Jag frågade vad det var, men får inget svar. Utan han tog bara på sig skjortan och gick ut ur rummet.

Efter fem minuter tog jag på mig min tshirt och gick ut till honom. Han satt och bytte kanal på tvn. Stannade inte för att se vad som är på kanalerna, utan bara böt. Man såg på honom att han är sur, eller skadad. Kanske lite både och. Satte mig tillslut brevid honom, säger ingenting men jag satte mig brevid iallafall.

Jag satt brevid honom i särket två timmar. Ibland somnade han till och ibland var det jag. Tillslut frågade han mig när jag skulle gå. Nu sa jag och kramade han för att känna doften av oss, för jag visste inte när den skulle komma tillbaka. Eller om den ens skulle det. Sen gick jag och lämnade honom framför tvn. Det kändes inte helt rätt, men han måste också få tänka.

Hej jag har fått funktionärsjobb på hultsfred också!!!!!
Festivalsommar här kommer jag.

Klockan är tre och mitt tidsfördriv har precis gått hem.
Att obetydliga kyssar och händer kan kännas så bra för stunden, det är konstigt. Det är skönt att kunna kyssa någon utan att känna att jag offrar mitt eget hjärta. Att jag placerar ut det någonstans på motorvägen och undrar: kommer någon köra över det? Kommer någon krossa mitt hjärta så tårarna rinner och det gör ont i bröstet?

Efter alla kyssar frågade mitt tidsfördriv om jag träffade någon nu. Svaret blev jag vet inte. För jag vet faktist inte. Ena sekunden vill jag satsa hela min kropp och själ på att få honom. Andra sekunden vet jag faktist inte vad jag vill. Är det värt det ens? Han är ju faktist bara en kropp, med ett hjärta som ibland slår för mig. Ibland när det passar.

Idag gjorde jag mitt engelska prov, skrev mitt svenska  tal och pm. 7 av 14 uppgifter/prov klara, så är iallafall halvvägs. Sedan satt jag och två fina vänner på altanen tillsammans med några koppar kaffe i solen. Mysigt.



ph:jag

ph: we heart it

Jag drömmer mardrömmar om hur jag gråter.
Hur mina händer skakar så mycket att jag tappar tekoppen i golvet.
Gammel mormors fina rosa tekopp. I tusen bitar, på ett svart golv.
Mitt hjärta är den rosa tekoppen, som går sönder i mitten av ett stort svart hav. Jag hulkar, får svårt att andas. Varför gick jag på allting igen. Varför lät jag mig bli sårad igen. Igen.

Sedan vaknar jag upp kallsvettig, har tre missade samtal på mobilen.
Från honom. Jag är så rädd för att det ska bli fel den här gången.

Det är inte varje morgon jag vaknar och vet att jag kommer få kyssa han.

Jag har fått en hjärnskakning, utan att riktigt veta om det. Har trott att det är pågrund av medecinen jag varit yr, spytt och haft ont i huvudet. Känns ju bra att äntligen veta varför jag har världens störta bula i bakhuvudet och det känns bra att jag inte spräckte skallen när jag föll i tisdags. Är dock lite rädd över att jag inte har något minne det alls.

Det ligger ett par svarta spetstrosor och en vit skjorta på det mörkbruna golvet. Det flyger skrattande måsar utanför fönstret, skrattar dem åt oss? Vi som ligger under täcket som är egentligen är förlitet för två. Vi två. Man ser kanske ett naket ben eller kanske en arm. Men du har din ena arm runt mig, som du alltid har. Som jag alltid mår bra av.

Din mamma tittar på tv4 morgon ute i vardagsrummet och det luktar kaffe. Lite bränt kaffe, blandat med lukten av oss. Oss två. Din pappa bläddrar i dagens nyheter i köket, det hör man för det prasslar till lite då och då. Vi tittar på varandra och undrar hur det skulle vara att vakna upp såhär varenda morgon. Skulle det någonsin funka. Skulle allting vara såpass fint som den här morgonen. Eller är det bara en lockande morgon som vill locka oss in i sorgen igen?

Igår hade min klass skiva, vilket var superkul. Men kanske inte bästa kombinationen med hostmedecin och antibiotika. Så den slutade i lite kaos.  (vet att det har blivit väldigt mycket bilder på senaste)
Men så här såg det ut:












ph:jag

Belle & Sebastian kommer till popaganda. Jag ryser över hela kroppen och tänker: fyfan vilken bra sommar det här kommer bli. England med mina bästa tjejer, varmt land?, Peace & Love, popaganda och egen lägenhet på söder.

Idag har jag: bitit sönder mina egna läpparna på vårdcentralen. Tagit blodprov och svimmat. Skrikit åt idioten som tog det som bad mig att resa mig upp direkt efter. Hämtat ut peneclin. Hostat upp all som går att hosta upp. Gråtit lite eftersom jag kommer må piss på min skiva imorgon. Ha fått konstaterat att jag har akut inflamtion i nedre strupen. Alltså en jävla massa skit.

Såhär såg det ut på den fina skivan igår iallafall.







ph:jag

Allting kan ta slut idag ifall jag vill det. Jag kan dra ut sladden till maskinen som får våran kärlek att andas. Jag kan låta kärleken dö istället för att ligga i koma. Jag kan det om jag vill. Frågan är bara vad jag vill. Är det bäst att ta slut på vårat lidande? Är inte våran kärlek så pass fin att jag ska låta den leva lite till? Fortsättning följer.