Jag vet inte vad hjärtat vill längre.
Jag hälsade inte på han. Hans kompisar pratade med mig som om ingenting var fel. Mina kompisar pratade med han som om ingeting var fel. Men vi satt där som det förlamade kärleksparet som inte vågade prata med varandra. När jag skulle gå satte jag handen på hans axel för och ge han en kram hejdå. Han tittade bort. Han var sur.
Eller lika förvirrad som jag är.
Jag vet inte vad mitt hjärta vill längre.
När man
När man gått vidare då dyker kärleken upp.
När man börjat le igen då dyker kärleken upp.
Och nu pratar jag inte om den bra kärleken.
Utan den gamla kärleken. Igen.
Heart
Iförrigår sov en kille över hos mig. Vi pratade till 7 på morgonen, sen pussades vi tills läpparna blev snustorra och vi somnade hand i hand. Jag log hela tiden. Detta var inget tidsbehag som de andra, utan det fanns något hos honom som gjorde mig trygg. Jag vet att om jag smsar honom så svarar han. Jag vet att om jag frågar om han vill ses så svarar han ärligt och kommer inte med några lögner. Jag vet att han behandlar mig väl och det är precis vad jag behöver just nu.
Älskar livet med blicken
Han ser alla bilder på mig, då jag skrattar och älskar livet met blicken. Men han ser mig inte då jag sitter ihopkrypen i datastolen och stirrar tomt. På ett sätt är jag glad att han inte ser ett trasigt jag. För jag vill att den dagen han tänker på mig igen, då ska han ångra sig.
Det enda jag kan göra nu är att älska livet
Jag tänker inte på han längre.
Jag visste att såfort dörren stängdes, skulle dom försvinna.
Igårkväll var mitt gamla jag tillbaka. Hon som alltid dansar, skrattar och är charmigt konstig. Jag böt nummer med en kille och messade med han hela natten. Men det bästa av allt var att jag inte tänkte på min gamla kärlek under hela kvällen. Han är bortblåst.
Ett år
I juni har det gått ett år. I juni har jag haft känslor för någon i mer än ett år, för första gången. Är det då något jag är glad för? Nej. Jag sitter fast, som jag aldrig suttit fast förut. Det spelar ingen roll hur många gånger jag har sagt till mig själv att nu är det dags att gå vidare. För jag gör det inte. Det spelar ingen roll hur många andra läppar jag kysser, för det är bara behag för stunden. Det spelar ingen roll hur många sms jag får ifrån någon annan kille, för enda gången jag ler inombord är när jag får sms ifrån han.
Jag hatar hur han får mig att gråta. Jag älskar hur han får mig att le.
Det är nog därför jag stannar kvar.
En bit av mitt hjärta.
Första gången vi träffades efter det åkte jag till din bästa kompis på fest. Det hade gått nästan ett år sen vi hade setts, förutom den där gången i kungsträdgården då jag gömde mig för hjärtat slog för hårt. Jag och min bästa vän öppnade vårat vin, slog oss ner vid dina vänner och där kom du. Ställde dig bakom mig, drog fingrarna genom mitt hår och pussade mig sedan i pannan. Du visade stolt upp mig inför dina vänner och jag kände mig så trygg. För du gör mig alltid trygg. Oavsätt.
Jag somnade i din famn den natten, du höll i mig så hårt. Som om du trodde det skulle vara den sista natten. Sen dess har vi aldrig sovit med varandra. Vi har träffats och gjort det vi gjort. Men aldrig sovit med varandra. För vi vet att den natten då du höll mig så hårt, var den sista natten vi delade samma känslor. Eller iallafall hitills.
Vänner
Resultatet
Vad blir resutaltet? Ett utbrott.
Jag ligger ensam i världens största lägenhet. På tvn visas greys anatomy, Izzie kommer dö. Karev kommer gå under. Tårarna som legat undangömda i tårkanaler börjar plöstligt forsa nerför kinderna.
Jag kan inte sluta gråta, det bara rinner tills hela halsen är blöt.
Jag orkar inte. Jag bryter ihop just nu och det finns ingen här.
Kill your darlings
Ibland måste man släppa taget om det man älskar.
För det är oftast det som är fel. Kill your darlings.
Det är så man går vidare.
Jag ville bara börja gråta då. Ville berätta för alla i rummet hur jag inte ville släppa honom. Ville att någon skulle ge mig lite tröst. Men jag var tyst istället, som vanligt. Soppar problemen under mattan.
Regn.
Sen jag föddes har jag alltid varit barnsligt förtjust i vatten. Mamma fick alltid dra mig upp ur vattnet på landet efter tre timmars fisktittande med mitt läckande syklop. Men efter fem minuter var jag nere igen. Jag trodde att jag hade blivit född i fel kropp, att jag egentligen skulle varit en fisk.
Nuförtiden badar man inte så ofta längre, inte i havet iallafall och när man väl gör det kan man inte leka fisk. För nu är man nästan vuxen, man ska bete sig. Fast allt jag egentligen vill göra är att dyka ner under ytan och förstöra sminket.
När jag har det svårt, när jag har panik eller när jag gråter sätter jag mig alltid på toaletten. Sätter på kranen och stirrar på vattnet. Jag kan sitta så i flera timmar, det är så jag överlever. Eller när det regnar ute, som det gör nu. Då sitter jag i fönstret och tittar på regndropparna som tävlar för att rinna först ner. Det är fint.
Snustorra läppar
Vem skulle jag möta. Jo en kille (som jag inte brydde mig om).
För jag kände mig ensam.
När jag står utanför tunnelbanan och röker ser jag bänken du satt på förra sommaren. Vi skulle ses och jag var sen, särket ett timme. Du hade händerna på huvudet och stirrade ner i marken. Jag visste att du var sur, men när jag kom så log du ändå. För du tyckte om mig då.
Jag förtränger tankarna om dig och återgår till verkligheten ett tag. Men när jag ligger i sängen, och mitt tidsfördriv andas tungt på mina nyckelben kommer minnerna tillbaka igen. Minnerna om hur glada vi båda var när du sov hos mig för första gången. Vi log stort samtidigt som vi kysstes. Vi kysstes hela natten och på morgonen när läpparna var snustorra fortsatte vi ändå. För vi var så förälskade.
Sen tittar jag på han som ligger brevid mig. Han som beundrar mig med stora bruna ögon, när jag egentligen bara vill se ett par blåa ögon som beundrar. Ska jag någonsin kunna glömma de blåa ögonen?